Världsmaskinen. Emanuel Swedenborgs naturfilosofi

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Inledningen syftar till att ge en översikt över Swedenborgs levnadslopp och ge en viss orientering i litteraturen kring honom. Det visar sig att det saknas en grundlig idéhistorisk studie över hans tidiga mekanistiska naturfilosofi. Föreliggande bok kan sägas vara en kognitiv idéhistoria som har siktet inställt på hur han tänkte. I arbetet med Swedenborgs naturfilosofi uppstår även några teoretiska problem angående rumsbegreppet, metaforerna, seendet och läsandet. Fortsättningen är tematiskt uppbyggd med en viss gradvis kronologisk förskjutning. Varje kapitel koncentreras kring en rumslig eller geometrisk figur, särskilda discipliner och verk av Swedenborg. Tanken är också att följa den Swedenborgska metaforiken från den kända och synliga till den okända och osynliga världen. Om man för ett ögonblick kunde betrakta Världsmaskinen från ovan skulle man kunna se detta: Rummet utgör ett inledande kapitel om rumsbegreppet, om erfarenheter av rummet genom optiska instrument, orienteringen i den intellektuella miljön och i världsrummet med hjälp av geometri. I centrum står Swedenborgs samröre med de vetgirigas sällskap, Collegium curiosorum, hans förslag till en lösning av longitudproblemet och hans geometriska manuskript från 1710-talet. Grundtanken är att människans orienterande och vardagliga handlande i rummet, seendet, perceptionen och erfarenheten av kroppens rörelse är av betydelse för tänkandet. Swedenborgs naturfilosofi utmärker sig genom en geometrisering av verkligheten som kan förstås mot bakgrund av den utbredda tanken att geometrin är den ideala, säkra metoden och den ideala objektiviteten tillhörande en transcendent verklighet. Tecknen tar upp intresset för tecken i tiden och hos Swedenborg, det vill säga att något står för något annat, att något hänvisar till något annat. Kapitlet behandlar främst några speciella teckensystem, såsom de inom aritmetik och algebra, och hur världen indelas i kategorier, som i talsystem, myntsorter, mått, vikt och volym. I centrum står Swedenborgs diskussion med Karl XII under åren 1716–1718 om talsystem med basen 8 eller 64 som alternativ till det traditionella tiosystemet. Matematikens tecken visar sig ligga till grund för metaforer för att beskriva tänkandet och världens uppbyggnad. Denna aritmetiska studie visar även att matematiken inte är fri från politiska och retoriska hänsynstaganden. Vågorna spårar vågmetaforens väg genom olika vetenskapliga discipliner som hydrologi, akustik, optik och neurologi, men också inom lyrik och musik. Utifrån den vardagliga erfarenheten av vattenvågor kunde Swedenborg med metaforens hjälp överföra dessa vågors egenskaper till andra fysikaliska fenomen såsom ljudvågor och ljusvågor. I Swedenborgs samtid finner man ett intresse för barockmusiken och ljudets förhållande till matematiken. Polhem lade fram förslag till ljudexperiment att utföra i Lappfjällen som Swedenborg införde i Dædalus Hyperboreus. De två diskuterade även eldens och färgernas mekaniska natur. Swedenborgs mest originella tanke är den han framför i sitt manuskript om tremulationer från 1720, att även livet består av vågor, av nervdarrningar. Han är iatromatematiker som finner cirklar och vågor i den musikaliska kroppen. Sfären handlar om sfären som rörelsens figur och om förhållandet mellan teknik och vetenskap, om analogier, proportioner och tankemodellers betydelse för skapandet av vetenskapliga teorier, här främst inom mekanik, fysik och kemi. Kriget, tekniken och bergsbruket gav Swedenborg uppslag och metaforer till materiens utforskande. I Swedenborgs tidiga materieteori, framlagd i Prodromus principiorum och Miscellanea observata från 1721–1722, hävdar han i likhet med Polhem att sfären, den sfäriska formen hos ärtor, kanonkulor och bubblor kan ge ledtrådar till hur det osynliga kulspelet i partikelvärlden går till. I ett av hans första manuskript om bergsbruk beskriver han effluvier eller metalliska ångor som stiger från berget. Även hans bergsvetenskapliga studier, som De ferro och De cupro från 1734, uppvisar metaforer och en geometrisk naturfilosofi. Under dessa analogiresonemang finns ett antagande om att mikromekanik är makromekanik, där erfarenheten av människan artificiella maskiner kan överföras till den osynliga, mikrokosmiska partikelvärlden. Punkten tar sin utgångspunkt i matematikens odelbara punkt. I Swedenborgs Principia från 1734 får de matematiska punkterna en ontologisk betydelse. Världen uppritas med kretsande punkter. Med spindelmetaforer uttrycker han världen som matematiskt uppbyggd, och med labyrintmetaforer fångar han naturforskarens villrådighet i naturens kaos. Bakom detta ligger föreställningen om världens skapelse som en övning i praktisk geometri när man ritar figurer på ett papper med hjälp av matematiska punkter. Världen är en geometri. Vid en jämförelse mellan Swedenborgs utkast till de naturliga tingens principer och den tryckta versionen finner man även hur han har anammat en wolffiansk terminologi i beskrivandet av naturen. Spiralen är Swedenborgs mest beundrade geometriska figur. Från geometrin kan man följa spiralens vindlingar genom partikelfysik och astronomi till själens natur. I sina matematiska skrifter behandlar han den logaritmiska spiralens geometri, i några tidiga astronomiska skrifter beskriver han jordens eviga vår, i Principia kretsar partiklar och planeter i fulländade spiraler. Han beskriver magnetens kraft i mekanistiska termer som effluvier av partiklar. Slutligen skissar han på ett spiralformat membran mellan kropp och själ. Genomgående finns det mikro-makrokosmiska perspektivet, där partikelvärlden föreställs som ett litet solsystem. Erfarenheten av vatten- och luftvirvlar utvecklas till en abstrakt värld av solvirvlar och spiralkretsande punkter. Oändligheten begränsas till att handla om Swedenborgs sista mekanistiska verk, De infinito från 1734, där han gör en sträng boskillnad mellan det ändliga och oändliga. Med oändligheten menade han Gud i motsats till det ändliga som utmärker människan och den materiella världen. Han lägger fram ett antal gudsbevis och beskriver själen som en maskin. Hans tankar om oändligheten ger en bild av hans metafysik, om gränserna för det mänskliga tänkandet, och hur han försökte sammanjämka naturvetenskap och teologi, människa och Gud, förnuft och uppenbarelse, innan han övergick till en organisk metaforik. Till sist läggs den sista handen vid Världsmaskinen med en Avslutning som drar några huvudlinjer genom Swedenborgs anatomiska-fysiologiska skrifter och teologiska verk från 1730-talets slut fram till 1772. Bland annat behandlas geometrin i hans neurologiska skrifter, formernas hierarkier, drömkrisens våndor, andevärldens geometri och korrespondenslärans metaforik. Syftet är att visa att en kognitiv studie av hans naturfilosofi kan vara belysande även för den sene Swedenborgs tänkande. Hans teologiska tankesystem kan tolkas som ett till ytterlighet utvecklat metaforiskt tänkande.