Topos som meningsskapare : retorikens topiska perspektiv på tänkande och lärande geonom argumentation

Sammanfattning: De flesta teorier om meningsskapande som är moderna inom ramen för den högskolepedagogiska diskursen i Sverige idag utgår från en perspektivisk kunskapssyn. Det kan emellertid vara svårt att realisera en didaktik som tar många synsätt på allvar i klassrummet utan att landa i hållningslös relativism. Det är detta övergripande problem som motiverar denna avhandling som anknyter till den retoriska toposläran. Den utvecklades som en kognitiv verktygslåda för tänkande och argumentation i problematiska, föränderliga och mångfacetterade frågor. Den byggde på antagandet att en fråga skulle kunna hanteras genom att teman, skäl och resonemangssätt som fungerat tidigare i liknande frågor skulle kunna ställas mot varandra i debatt och på så vis erbjuda en mångsidig perspektivprövning. Det finns skäl att anta att den därför också skulle kunna vara värd att pröva i arbetet med att utveckla en högskolepedagogik för problematisk kunskap och för en dynamisk värld. För att en sådan didaktik ska vara intressant bör den emellertid vara förankrad i en genomtänkt teori om meningsskapande. Det mer konkreta syftet med avhandlingen är därför att undersöka förutsättningarna för en sådan teori. Frågan som ställs är: Hur kan vi förstå meningsskapande om vi ser det genom toposbegreppets lins? Utifrån en undersökning av toposlärans framväxt och historiska kontext och en rekonstruktion av dess bakomliggande kunskapsteori föreslås en utvecklad toposmodell. Denna används sedan för att komplettera och vidareutveckla ett sociokulturellt och dialogiskt synsätt på meningsskapande, inspirerat av Bachtin. Till sist prövas dessa tankar som utgångspunkter för design av högskoleundervisning i seminarieform.