Rätt, makt och institutionell förändring. En kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens övergripande syfte är att kritiskt studera interorganisatoriska samverkansprocesser och sammanhängande konsekvenser, med ett särskilt fokus på rättens och maktens betydelse. Analysen av det empiriska materialet, som speglar samverkan i en kontext av barnahus på sex orter i Sverige (samverkan under ett tak kring utredningar av misstänkta brott mot barn), har genomförts i två steg: en första empirinära analys och en andra teoriförankrad re-analys. I re-analysen har skilda teoretiska perspektiv, forskningsmetoder samt empiriska material kombinerats för att nå en fördjupad och sammansatt förståelse av samverkan som belyser dess komplexitet och olika dimensioner. För detta syfte har jag utvecklat och tillämpat en teoretiskt förankrad analysmodell i min studie som kombinerar institutionella perspektiv med rättssociologiska samt maktteoretiska perspektiv vilka tillsammans illustrerar skilda nivåer och dimensioner. Analysen visar att institutionaliseringsprocesserna inkluderar både mönster och variationer, det vill säga både homogeniserande och differentierande processer, på olika nivåer, mellan skilda barnahus, organisationer och samverkansaktörer. Innehåll och resultat av samverkan blir beroende av de förhandlingar och maktspel som tar form mellan samverkansaktörerna utefter deras skilda institutionella logiker. I förhållande till barnahusen utgör spänningsförhållandet mellan den straffrättsligt inriktade och den behandlingsinriktade logiken det mest centrala. Analysen har visat hur den straffrättsliga logiken har vunnit tolkningsföreträde på bekostnad av behandlingslogiken, samt hur de samverkansaktörer som institutionellt sett tillhör behandlingslogiken i högre utsträckning har övertagit en straffrättslig logik genom samverkan i barnahus än vice versa. Jag har således kunnat konstatera en generell process av juridifiering, som utgör en institutionell förändring till följd av samverkan, vilken inkluderar en norm- och ansvarsförskjutning från en behandlingslogik i riktning mot en straffrättslig logik, och som innebär en innehållsmässig fokusering på vad som har varit (ex post) snarare än vad som ska följa (ex ante). Mer specifikt innebär det en fokusering på de misstänkt begångna brotten snarare än utredning av behov och hur barnens och familjernas framtida situation kan förbättras genom stöd- och behandlingsinsatser. Därigenom, och i ljuset av vad analysen har påvisat, finns det en risk att helhetsperspektivet som utifrån samverkansidén förutsätts öka i praktiken snarare minskar genom samverkan. Analysen har speglat hur rätten blir en del av makten och vice versa, samt att de former av makt som aktualiseras i samverkan intar både tydliga och diffusa skepnader som skapas i en växelverkan mellan struktur- och aktörsnära makt. Mot bakgrund av att rätten i en kontext av samverkan bidrar med spänningsförhållanden, normkonflikter och dilemman för samverkanspraktikerna, bidrar rätten också den osäkerhet som präglar samverkansprocesserna och de förhandlingar som tar form. I förhandlingar och interaktion tolkas rätten utefter skilda logiker och får sitt innehåll beroende av de maktformer som aktualiseras och realiseras i samverkan.