Att lyssna till röster. Ett vidgat lyssnandebegrepp i ett didaktiskt perspektiv.

Sammanfattning: Detta är en avhandling om hur en del av vårt meningsskapande går till, sedd genom åtta studenters användning av sina kontextuella resurser. Den handlar om hur vi lyssnar till auditiva, visuella och upplevda röster, och hur vi talar med stöd av dessa röster när vi skapar och utvecklar vår egen röst. Detta kallar jag för rapporterat lyssnande, d.v.s. dessa yttranden visar att ett tidigare lyssnande ägt rum. I den empiriska undersökningen använder jag två metoder för att besvara klassrumsfrågan och visa vilka kontextuella resurser som utnyttjas och vilken funktion de får i den nya kontexten. När det gäller de rapporterade rösternas förekomst använder jag manifest intertextualitet som metod och redovisar resultaten i form av en lyssnarrepertoar och olika lyssnartyper. När det gäller de rapporterade rösternas funktion använder jag retorik som metod och redovisar resultaten i form av en lyssnarprofil och olika lyssnarpositioner. I det förra fallet pekar responsen bakåt och synliggör studenternas röstrespons, alltså med vilka röster de för en dialog. I det senare fallet pekar responsen framåt och synliggör studenternas röstanvändning, alltså för vilka syften de för dialogen vidare. Med ett vidgat lyssnandebegrepp och Bakhtins röstbegrepp syftar jag till en integrerande och helhetsorienterande ansats som gestaltar undervisningsdiskursens mångstämmighet och där studenternas samspel med olika slags röster i tid och rum hörs i den aktuella interaktionen. I avhandlingstexten lyssnar läsaren på samma sätt till många andra röster än författarens (framvuxna) stämma. En del röster citeras eller refereras uttryckligen, i enlighet med den skriftliga genren och vetenskapliga traditionen, medan andra röster mera står att läsa mellan raderna eller ekar från en fond av gemensamma kulturerfarenheter. Oavsett vilket gestaltar denna polyfoni av röster för ett ögonblick ett nätverk av ständigt pågående röstmöten och röstsamspel som väntar på sin röstrespons, vars röstanvändare rekontextualiserar yttrandet och använder det för nya ändamål i nya sammanhang i talkommunikationens språkliga och kontextuella rymd. Men den här avhandlingen handlar inte om ett etablerat svenskt forskningsfält med en bekant forskningsbakgrund, kända definitioner och välbeprövade teorier och metoder. Genom undersökningen av aspekten Lyssna i modersmålets utbildningsdokument och introduktionen av det internationella lyssnarfältet har jag istället pekat på ”en nästan vit fläck på kartan”. Vidare har jag försökt fylla denna tomhet med en begreppsutredning som visar på en vid begreppsdomän för begreppet ’lyssna’ i svenska språket, där begreppsbestämningen innehåller såväl en social och dynamisk som holistisk dimension. När det gäller synen på såväl det snävare perspektivet med aspekten Lyssna som det vidare perspektivet med det vidgade lyssnandebegreppet, blir konsekvenserna av avhandlingen en strävan efter ett helhetsperspektiv som pekar på upplösningen av traditionella gränser. För aspekten Lyssna handlar det om upplösningen av uppdelningen mellan reception och expression, där de traditionella in- och uttrycksformerna i svenskämnet kompletteras, likställs och dialogiseras med en alternativ aspektmodell i en språklig rymd som omfattar olika former för språklig mediering inom alla ämnesområden. För det vidgade lyssnandebegreppet gäller upplösningen synen på innehållet och den betydelse som traditionellt tillmäts olika ämnen och medium, vilka istället likställs genom att olika ämnesstoff får kvalificera sig och att alla erfarenheter, oavsett hur de medieras, ges en röst i rapporterat lyssnande. Den här avhandlingen handlar främst om lyssnande i ett didaktiskt perspektiv. Undersökningen synliggör undervisningsdiskursens polyfona karaktär, uppmärksammar det dialogiska samspelet mellan olika kontextuella resurser, och understryker betydelsen av att de studerande aktiverar dessa kontextuella resurser i ett språkutvecklande syfte. Rapporterat lyssnande beskriver klassrummets mångstämmighet ur ett lyssnarperspektiv. Av lyssnarrepertoaren framgår till vilka erfarenheter i tid och rum som de studerande riktar sin uppmärksamhet under handledningsprocessen. Lyssnarprofilen visar hur de använder dessa röster under gruppinteraktionen. Detta pekar på såväl lyssnandets betydelse i läroprocessen som responsens betydelse för förståelse och gruppens betydelse för lärande. Rapporterat lyssnande är slutligen också en didaktisk ingång till ett språkutvecklande arbete med utgångspunkt i den studerandes individuella rösterfarenheter och röstupplevelser. Att lyssna till röster kan då vara att utvecklas språkligt tillsammans genom att lyssna uppmärksamt till andras röster på olika sätt, att rikta sitt lyssnande i tid och rum via olika former av språklig mediering, och att vara lyhörd för såväl den egna inre rösten som hur den egna skapade och skapande rösten växer och utvecklas som en konstant röstförändring. Att lyssna till röster kan vara att lyssna till det totala röstsamspelet i den lyssnande människans dialogiska existens.