Hägnadernas roll för jordbruket och byalaget 1640-1900

Sammanfattning: Avhandlingen har en tvärvetenskaplig inriktning och avser att belysa hankgärdesgårdens betydelse från 1640 – 1900 på flera plan: virkesbehov; arbetsbehov; funktion inom byalaget. Avhandlingens grundläggande hypotes är att hägnaderna ökade över tiden. Därmed blir avhandlingens huvudfrågeställning att med rimlig säkerhet försöka fastställa hur mycket gärdesgårdar det fanns vid undersökningsperiodens början samt att se om dessa ökade över tiden eller ej? Går det vidare att se några skillnader över tiden vilka kan förklaras av naturgeografiska förhållanden (skogs-, mellan- och slättbygd) eller rådande historiskt trädessystem (en-, två- eller tresäde)? En naturlig följdfråga är om gärdesgårdarna till slut ökade så mycket att de blir en belastning för jordbruket och därmed tvingar fram en övergång till andra metoder att åtskilja betande djur från växande gröda, vallning och tjudring, eller alternativt framtvingar en övergång till andra typer av hägnader och material, stenmurar och jordvallar. Det äldre historiska kartmaterialet, etnologiska frågelistesvar, krigsarkivets husesynsprotokoll samt beskrivningar till sockenkartorna från perioden 1845 – 1860 är centrala källmaterial. Delundersökningarna baserade på äldre storskaliga lantmäterikartor och husesynsprotokoll konvergerar och visar att hägnaderna ökade över tiden. Vid sekelskiftet 1700 torde det ha funnits omkring 550 000 kilometer gärdesgårdar i landet. Dessa hade ökat till omkring 1 000 000 kilometer vid mitten av 1800-talet. Skogstillståndet eller brist på lämpligt stängselvirke i närområdet hade generellt sett inte någon inverkan på valet av hägnad. Det krävs en mycket långvarig skogsbrist – troligen mer än ett par århundraden – liktydigt med att avståndet till närmast tillgängliga virkesresurs blir för långt, för att en förändring av hägnadstypen skall inträda. De förändringar som sker med hägnadsbeståndet och betesorganisationen under 1800-talets andra hälft förklaras bäst av den kombinerade effekt som laga skifte (1827) och 1857 års stängselförordning får på hägnadssystemens fysiska placering. Innan skiftet hade hägnaderna huvudsakligen varit placerade kring inägomarken men trängdes av skiftet samt stängselförordningen ut i rågångarna till de genom skiftet uppkomna nya fastigheterna, lägen som i många fall i en tidigare lagstiftning inte omfattats av hägnadsplikt. Fårstammens radikala minskning under 1800-talets andra hälft medför att glesare gärdesgårdar, sammanhållna av vidjor istället för som tidigare med hankar, börjar användas.