Preschoolers' peer competence : developmental perspectives on prosocial behavior, aggression, and social cognition

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Populärvetenskaplig sammanfattning Denna doktorsavhandling har studerat förskolebarns kamratkompetens och speciellt uppmärksammat tre aspekter som är av central betydelse för barns samspel med kamrater; prosocialt beteende, aggressivt beteende och social kognition. Prosocialt beteende är handlingar som på något sätt gynnar en annan person (t ex hjälpa, trösta och dela med sig). Trots att prosocialt beteende per definition innebär något positivt för den som är mottagare, kan de motiv som ligger bakom detta beteende variera: (a) prosocialt efterfrågat beteende motiveras av kamraters förfrågan (ett barn hjälper en kamrat som ber om hjälp); (b) prosocialt altruistiskt beteende har ett bakomliggande motiv som antas vara osjälviskt(ett barn ger spontan hjälp åt en kamrat utan att förvänta sig något för egen del); och (c) prosocialt icke-altruistiskt beteende motiveras antingen av ett själviskt motiv eller av sociala scripts (ett barn ger bort en leksak och förväntar sig något tillbaka; ett barn delar med sig därför att reglerna säger att man ska). Aggressiva beteenden är handlingar som innebär negativa konsekvenser för någon annan. Aggressivitet kan vara fysisk (t ex knuffar, sparkar eller slag), verbal (t ex hotfulla uttalanden) eller social (t ex att utesluta någon ur en lek). Att ta saker från eller förstöra saker för någon kamrat kan också betraktas som en form av aggressivt beteende. Liksom för prosociala beteenden kan det ligga många olika motiv bakom aggressiva handlingar: (a) reaktiv aggressivitet är en reaktion på någon slags provokation; (b) proaktiv instrumentell aggressivitet innebär att barnet använder sig av aggressivitet som ett medel för att uppnå ett speciellt personligt mål (t ex att komma över en viss leksak eller få en attraktiv roll i en lek; motivet för ett sådant beteende är inte att skada någon, utan just att tillgodose det egna intresset); (c) proaktiv fientlig aggressivitet är en typ av beteende som inte tycks ha något annat motiv än att skada eller reta en kamrat. I den longitudinella studien som utgör underlaget för denna avhandling har en grupp av förskolebarn följts under tre års tid. Vid studiens start var de 44 barnen (25 flickor och 19 pojkar) mellan 22 och 40 månader gamla. Deras familjebakgrund var etniskt och socio-ekonomiskt varierad. Barns samspel med kamrater på förskolan observerades under två månader varje år. Under de tre år som datainsamlingen pågick observerades varje barn sammanlagt sex timmar. Dessutom gjordes enskilda intervjuer med barnen vid två olika tillfällen med ett års mellanrum. Den longitudinella studien beskrivs i fyra artiklar (Paper I-IV). Paper I är en manual som beskriver hur observationerna gick till och hur observationsmaterialet analyserades. Här definieras, bland annat, de aggressiva och prosociala beteendekategorier som var av central betydelse i övriga artiklar. Gemensamt för alla artiklar var ett särskilt intresse för handlingars underliggande motiv. Ur ett psykologiskt perspektiv antogs det vara mer intressant att kunna säga något om varför ett barn beter sig på ett visst sätt, än att kunna beskriva hur barnet beter sig. Paper II undersökte fem frågeställningar. Den första frågan gällde inbördes relationer mellan olika typer av aggressivt beteende och mellan olika typer av prosocialt beteende. Analyserna visade att barn som är aggressiva ofta uppvisar mer än en typ av aggressivt beteende. Däremot fanns ingen koppling mellan olika typer av prosocialt beteende. Detta betyder att de barn som uppvisar prosocialt altruistiskt beteende inte nödvändigtvis är samma barn som uppvisar prosocialt icke-altruistiskt beteende eller som är benägna att agera prosocialt när kamrater ber om det. Den andra frågeställningen gällde utveckling över tid. Här visade analyserna att barn uppvisar fler prosociala beteenden när de blir äldre, men att antalet aggressiva beteenden inte förändras över tid. En tredje viktig fråga var att undersöka om det finns någon stabilitet i prosociala och aggressiva beteenden. En tydlig stabilitet visade sig i barns aggressiva beteende. De barn som var aggressiva som två- och treåringar tenderade att vara aggressiva också i slutet av förskoleåldern. En tydlig stabilitet kunde också påvisas i barns altruistiska beteenden, men inte i andra typer av prosocialt beteende. Den fjärde frågeställningen rörde eventuella könsskillnader i barns prosociala och aggressiva beteenden. Endast en liten skillnad kunde påvisas: I slutet av förskoleperioden uppvisade flickorna fler prosociala altruistiska beteenden än pojkarna. Den femte frågeställningen handlade om samband mellan prosocialt beteende och aggressivitet. Inget samband påvisades mellan aggressivitet och benägenheten att bete sig prosocialt när kamrater ber om det, men som förväntat kunde man se att aggressiva barn i allmänhet inte var särskilt benägna att bete sig altruistiskt och att barn som brukar bete sig altruistiskt i regel inte riktar aggressiva handlingar mot kamrater. Om man tänker sig att barns förmåga till empati ligger bakom många prosociala altruistiska beteenden, kan man förklara varför altruistiska barn inte gärna utför sådana handlingar som får negativa konsekvenser för andra. Individens förmåga till empati betraktas ofta som en viktig grund för prosocialt altruistiskt beteende och anses samtidigt vara en viktig spärr mot aggressiva handlingar. Ett annat intressant resultat, vad gäller sambanden mellan prosocialt och aggressivt beteende, visade att det inte nödvändigtvis finns någon motsägelse i att vara aggressiv och samtidigt uppvisa prosocialt icke-altruistiskt beteende. Inom en viss gren av psykologin hävdar man att barn (och människor i allmänhet) använder sig av både prosociala och aggressiva strategier för att uppnå personliga mål. Det är möjligt att prosocialt icke-altruistiskt beteende, så som det definierades i denna studien, speglar barns förmåga att använda en allmän kunskap om sociala spelregler för att hävda sig i gruppen av kamrater och för att tillgodose sina egna intressen. Paper III undersökte barns erfarenheter av att vara måltavla för kamraters prosociala och aggressiva beteenden. En fråga gällde om det finns någon stabilitet i dessa erfarenheter. Resultaten visade att barn i förskoleåldern inte tycks välja ut specifika kamrater och systematiskt utsätta dem för aggressiva handlingar på det sätt som man ibland ser i skolbarns mobbing. Det fanns heller ingen stabilitet över tid i barns erfarenheter av att vara mottagare av kamraters prosociala handlingar, fast de barn som var mottagare av kamraters altruistiska handlingar det andra året tenderade att vara så också det tredje året. Ett grundläggande antagande var att gruppen av kamrater utgör en viktig miljö för barns sociala utveckling. Det antogs finnas en ömsesidig påverkan mellan barns beteende och de erfarenheter de gör i sina samspel med kamrater. Analyserna kunde inte visa att barns erfarenheter av att vara måltavla för kamraters prosociala och aggressiva beteenden påverkade deras beteende gentemot kamrater. Däremot visade resultaten att barns beteende har betydelse för hur de själva blir behandlade av kamrater. Det tycks vara så att prosociala barn ofta är måltavla för kamraters prosociala handlingar. Detta positiva samband kan eventuellt förklaras med att prosociala barn väljer att leka med kamrater som är prosociala och att de handlingar som utväxlas i dessa samspel förstärker barnens redan positiva beteende. (Resultaten gav ett mycket svagt stöd åt antagandet att ett prosocialt beteende skulle minska risken att bli utsatt för kamraters aggressivitet.) Vidare tycks det vara så att kamrater är mindre benägna att rikta prosociala handlingar mot aggressiva barn. Detta kan betyda att aggressiva barn går miste om viktiga prosociala erfarenheter som skulle kunna vara gynnsamma för deras sociala anpassning. Det visade sig också att aggressiva barn med tiden blir mindre troliga offer för kamraters aggressivitet. Detta resultat skulle man kunna förklara genom att beakta de sociala hierarkier som normalt uppstår i sociala grupper och som även har observerats i grupper av mycket små barn. I barngrupper kan man konstatera att aggressiva eller dominanta beteenden i regel utförs av barn som befinner sig högre upp i den sociala rangordningen och att dessa beteenden riktas mot barn som befinner sig lägre i hierarkin. Det kan vara så att de barn som uppvisar ett tidigt aggressivt beteende kommer att inta höga positioner i gruppen och att kamrater därmed blir mindre benägna att inleda konflikter med dem. Paper IV undersökte tre aspekter av barns sociala kognition och ställde frågan om det finns några kopplingar mellan barns sätt att tänka kring hypotetiska sociala situationer och deras beteende i verkliga situationer. Barns sociala kognition testades under enskilda intervjuer vid två tillfällen med ett års mellanrum. Resultaten antyder att förmågan till perspektivtagande inte har någon avgörande betydelse för barns benägenhet att bete sig prosocialt eller aggressivt. Att ha en välutvecklad theory-of-mind (förmåga att föreställa sig andra människors känslor, tankar och intentioner) tycks ha en viss betydelse för prosocialt icke-altruistiskt beteende, men ingen betydelse alls för barns benägenhet att agera osjälviskt för att hjälpa en kamrat (d v s för prosocialt altruistiskt beteende). En vanlig uppfattning har länge varit att aggressiva barn har brister i sin förmåga att förstå andra människor, men på senare tid har vissa forskare opponerat sig mot denna uppfattning och menat att aggressiva barn tvärtom kan ha en välutvecklad theory-of-mind, som de använder för antisociala syften (till exempel, för att lista ut de mest effektiva sätten att reta en kamrat). Resultaten från avhandlingsstudien antyder att det faktiskt kan vara så i vissa fall. De barn som uppvisar proaktiv fientlig aggressivitet tycks ha en välutvecklad theory-of-mind, medan barn som uppvisar proaktiv instrumentell aggressivitet eller reaktiv aggressivitet eventuellt har brister i denna förståelse. I intervjusvaren kunde man också avläsa individuella skillnader i barns sätt att kognitivt bearbeta social information. I vissa barns svar fanns tecken på att den kognitiva bearbetningen var förvrängd på något sätt. En typ av förvrängning (deaktivering) innebär att barnet försöker bortse från eller minska betydelsen av känslomässig information. En annan typ av kognitiv förvrängning (hyperaktivering) innebär att barnet maximerar medvetenheten om potentiella hot mot sig själv och andra. Både deaktivering och hyperaktivering i barns kognitiva bearbetning har betydelse för deras prosociala och aggressiva beteende i samspel med kamrater. Att bortse från viktig känslomässig information (som i deaktiveringen) innebär att man inte beaktar andras känslor och därmed blockeras möjligheten att känna empati. Tendensen att överdriva medvetenheten om potentiella hot (som i hyperaktivering) leder antagligen till att den egna oron blir så stor att man har svårt att samtidigt känna empati och bry sig om någon annan. Resultaten visar att de barn vars kognitiva bearbetning innehåller deaktivering eller hyperaktivering inte är benägna att uppvisa prosocialt altruistiskt beteende (d v s den typ av prosocialt beteende som ofta antas vara motiverad av empatisk omtanke). Deaktivering tycks också vara av grundläggande betydelse för alla typer av aggressivt beteende. Man kan tänka sig att tendensen att bortse från känslomässig information (till exempel, en kamrats gråt) gör det möjligt för aggressiva barn att utföra och fullfölja handlingar som skadar någon annan. Hyperaktivering tycks ha ett samband med reaktiv aggressivitet. Detta resultat är i linje med annan forskning som visar att reaktivt aggressiva barn har en benägenhet att tolka kamraters oskyldiga beteenden som fientliga eller hotfulla. De som arbetar med barn i grupp känner väl till att barns sociala kompetens varierar betydligt. Vissa barn samspelar smidigt med sina kamrater, medan andra barn hamnar i ständiga konflikter och kanske blir avvisande av kamrater. Personal i förskola och skola har en viktig uppgift att hjälpa dessa barn att utveckla sin kamratkompetens. De resultat som har presenterats inom ramen för denna avhandling är i första hand intressanta ur ett teoretiskt perspektiv, men i en förlängning kan de också komma att få praktisk betydelse. För att kunna påverka, förebygga eller utveckla specifika beteenden är det nödvändigt att känna till vilka sociala och psykologiska processer som ligger bakom.