Arkitekturens kroppslighet. Staden som terräng
Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Arkitekter har kritiserats för att ha en vag föreställning om begreppet kropp och hur det förhåller sig till den arkitektur de gestaltar. Om kropp alls medvetandegörs är det på ett allmänt och självidentifierande plan, alternativt genom de standardiserad mått som olika byggnormer föreskriver. Arkitekturens kroppsliga relationer och kroppens sensoriska meningsskapande är således främst en fråga om arkitekters individuella erfarenheter och en personlig lyhördhet för dessa. Arkitekters förhållande till och begreppsliggörande av kroppen är därmed utelämnad till en standardiserad norm eller en individualiserad och högst specifik kroppslig erfarenhet som - sett över hela fältet - osynliggör alla de som inte överensstämmer med den genomsnittlige arkitekten. Men att en arkitekt har ett förenklat förhållande till kroppen är inte det samma som att hennes arkitektur har det. Arkitekturens rumsliga och materiella egenskaper sätter gränser och skapar förutsättningar för hur vi tar miljön i besittning. Vårt bruk är format av våra kroppsliga konfigurationer och arkitekturen föder och stödjer olika kroppsliga repertoarer, vare sig de är avsiktliga eller inte. Därför är det viktigt att studera arkitekturens utformning i relation till detta, men samtidigt undvika deterministiska och reduktionistiska förklaringsmodeller. Möjligheten att kunna beskriva dessa förhållanden utan att förenkla arkitekturens komplexa betydelser för människor ligger delvis i de teoretiska förklaringsmodeller man som forskare använder sig av, men också i att hitta relevanta ingångar till frågan om hur arkitekturen påverkar våra sätt att ta den i bruk. Det sistnämnda gäller oavsett om man analyserar eller gestaltar arkitektur. Jag tar fasta på ett fenomen som jag i analogi med dataspelstermen ubiquitous gaming, ubispel, kallar ubiquitous sporting eller ubisporter. Ubispel, som samlar allt från rollspel till stora kommersiella spel, kan i sin idrottsliga motsvarighet översättas med ”allestädes närvarande sporter”. Bland dessa studerar avhandlingen mest ingående parkour, vars utövare kallas traceurer, men jag gör även jämförelser med skating och ett historiskt exempel på buildering, det vill säga fasadklättring. Med utgångspunkt i ett lekfullt ianspråkstagande av arkitektur konstaterar jag att leken kräver utrymme och tolerans för att kunna etablera sig. Jag beskriver hur leken opererar inom vissa gemensamma överenskommelser som lekens alla deltagare accepterar och upprätthåller, och visar att om man ska kunna säga något om hur leken formas och reproduceras måste man studera dess regelskapande i relation till en materiell eller ideell spelplan. Ubispelen och ubisporterna blir ingångar i en undersökning om vad som händer när staden utgör spelplan. Med hjälp av ubisporterna konstrueras två huvudsakliga begrepp: terräng och dess individbaserade motsvarighet kroppslighet. Kroppslighet och terräng är analytiska begrepp som beskriver och sammanlänkar många olika kroppsliga ianspråkstaganden. Begreppet kroppslighet gör det möjligt att beskriva kroppar utifrån den aktivitet de är delaktiga i och omfattar därmed även den kroppsteknik och de kroppsnära artefakter som aktiviteten utförs med. Kroppsligheten är individbaserad men ingår ofta i större kroppskulturella gemenskaper. När kroppslighet relateras till olika aktiviteter blir det möjligt att tala om multipla kroppsligheter. Samma person kan rymma en hel rad kroppstekniker och kroppsmaterialiteter och behöver därmed inte låsas fast i en position som måste gälla för evigt. Det ger i sin tur helt andra förutsättningar för att tänka kring frågor som rör exempelvis funktionalitet eller hur man kategoriserar olika brukargrupper. Begreppet terräng beskriver mötet mellan en viss kroppslighet och en miljö och samlar de egenskaper i en miljö som en viss aktivitet är beroende av. Med hjälp av terrängbegreppet blir det tydligt att en miljös arkitektoniska egenskaper har olika betydelse beroende på om man beskriver dem utifrån en enskild kroppslighet eller en större kroppskulturell gemenskap. Om jag ska beskriva hur arkitekturen påverkar en enskild traceur som är i färd att utöva sin aktivitet, skiljer det sig från om jag vill beskriva arkitekturens betydelser utifrån kroppskulturen parkour. Terrängbegreppet är ett sätt att både särskilja men också sammanlänka sådana skillnader i relationen mellan arkitektur och bruket av arkitektur. Begreppet gör det samtidigt möjligt att beskriva arkitektur i relation till de sammanhang den är verksam och inte som om arkitektoniska egenskaper besatt en mening i sig själva. Vissa kroppsligheter och kroppskulturer är mer etablerade än andra och kan tydligare säkerställa för produktionen av en terräng. Arkitekturen är ett medel för att åstadkomma detta men - det visar framför allt leken - ingen terräng är garanterad företräde eller ensamrätt. Med hjälp av fasadklättrare, skatare men framförallt traceurer visar det sig också att arkitekturen inte bara skapar förutsättningar för ett bruk, den har även förmågan att producera nya kroppskulturer.
KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)