Biståndspolitikens motsägelser om kunskap och tekniköverföring från konkret praktik till abstrakt policy

Sammanfattning: I denna avhandling analyseras hur kunskaps- och teknikfrågor diskuterats i den svenska riksdagens biståndspolitiska debatt. I denna debatt låg frågor om kunskap och teknik högt på dagordningen, när biståndets mål under 1970- och 80-talen var att stödja fattiga länders politiska och ekonomiska oberoende, så att de kunde förbättra befolkningens levnadsvillkor socialt, ekonomiskt och politiskt. Skuldkrisen och det kalla krigets slut ändrade de biståndspolitiska målen från stöd till fattiga länders politiska och ekonomiska oberoende till fattiga människors rättigheter. I biståndspolitiken från 1990-talet till våra dagar blev politiska villkor och statliga ekonomiska reformer viktigare än de fattiga ländernas möjlighet att bygga upp egen kunskap och teknik för att lösa sina problem. Det policybistånd, som växte fram, ändrade också biståndets arbetssätt. I det svenska biståndets början var kunskapsöverföring genom yrkesutbildning en självklarhet. Kort därefter svarade Sverige på FN:s vädjan att bistå utvecklingsländerna att bygga upp sina egna forskningsinstitutioner. De borgerliga politikerna i riksdagen drev på för att svensk industri skulle få möjligheter att delta i biståndet med sin kunskap och erfarenhet. Med dessa biståndspolitiska schackdrag från 1970- och 1980-tal gav Sverige utrymme åt företags- och forskarvärlden att delta aktivt i biståndet med element, som rätt hanterade kanske kunnat hjälpa även de fattigaste länderna att grundlägga sina egna innovationssystem. Policybiståndet flyttade biståndet till en arena, där istället politiker och byråkrater var experterna. Det blev då deras kunskaper, som skulle överföras för att bygga liberal demokrati, marknadsekonomi och god statsförvaltning. I samband med klimatförhandlingarna har den svenska, biståndspolitiska debatten på nytt uppmärksammat tekniköverföringen. Svårigheten är nu att bidra till att alla världens människor får tillgång till energi, samtidigt som koldioxidutsläppen måste minska. Tekniköverföring från de rika länderna till de fattiga ska lösa problemet, säger debattörerna, men de är oense, om det är biståndet, som ska betala. Det är inte bara bristen på finansiering, som hindrar denna lösning. Tekniköverföringens möjligheter har problematiserats i teorier om nationella innovationssystem, som pekar på en bredd av förutsättningar, som måste finnas på plats för framgångsrikt tekniskt lärande. Riksdagsledamöterna har inte tagit med denna problematisering till debatten. De har inte heller dragit erfarenheter från den biståndspolitiska debattens drygt 50-åriga historia. I den finns lärdomar att dra av politikernas motsägelsefulla tal om att stödja utvecklingsländers strävan att bygga upp förmågan att lära sig om, anpassa och utveckla sin egen teknik.