Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sammanfattning Bengt Lidforss (1868–1913) växte upp i ett konservativt professorshem i Lund. Han var mycket intelligent, och till att börja med var han också en lika skötsam som framgångsrik student. Han tog en omfattande och mycket uppmärksammad filosofie kandidatexamen redan vid 19 års ålder. Karriären borde alltså ha gått spikrakt fram till professuren i botanik, men Lidforss blev alltför obekväm för de styrande och det skulle dröja ända till 1910 innan han nådde detta mål. Tonårstiden inföll under det radikala 1880-talet och Lidforss påverkades av tidens nya idéer. Han blev ateist och tog till sig utvecklingslärans radikala natur- och samhällssyn. Omkring 1890 uppfattades han som de radikala lundastudenternas ledare. Det rörde sig ännu om en borgerlig radikalism, men snart blev han nära vän med Axel Danielsson, som var den socialistiska malmötidningen Arbetets grundare. Danielsson framstod som den sydsvenska socialdemokratins okrönte ledare. Några år senare blev Lidforss också nära vän med socialisthövdingen Hjalmar Branting. Efter Danielssons alltför tidiga död vid sekelskiftet kom Lidforss att i hög grad överta dennes position som karismatisk ledargestalt inom arbetarrörelsen. Han blev rentav en av socialdemokratins främsta publicister genom tiderna. Signaturen "B.L." var beundrad och fruktad i hela landet. I Arbetet skrev han spännande om naturvetenskap men också om politiska, filosofiska och litterära frågor. Han blev känd som en slagkraftig polemiker, och inte minst i sina med "Georg Jonathan" signerade kåserier uttryckte han sig respektlöst och roande om konservativa auktoriteter i samhälls- och universitetsliv. Detta i förening med ryktena om hans utsvävande privatliv gjorde att hans akademiska karriär blev lidande. De styrande motar-betade honom på alla sätt, och detta ännu sedan han lugnat ned sig och till och med blivit nykterist. Skandalen var nu snarast att han hösten 1902 hade blivit den förste socialdemokra-tiske universitetsläraren i landet. Därtill kom de oroande ryktena rörande hans homosexuella (snarast bisexuella) läggning. Som litteraturkritiker blev Lidforss den skånska litterära skolans ivrigaste beskyddare, och hans kamp för Ola Hansson och Vilhelm Ekelund har satt spår i svensk litteraturhistoria, liksom hans insatser för Gustaf Fröding och August Strindberg, kulminerande i de polemiska artiklarna under Strindbergsfejden 1910. Avhandlingen ifrågasätter delar av innehållet i Nils Beyers berömda biografi från 1968. Lidforss var inte den opolitiske litteraturkritiker, inte den l'art pour l'art-kritiker, som Beyer vill göra honom till, men samtidigt är det naturligtvis riktigt att han satte konsten osedvanligt högt. Avhandlingens titel, Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning, framhäver just detta paradoxala, att Lidforss kombinerade en socialistisk grundåskådning med en stark tro på konsten. För honom var konsten inte isolerad från samhället utan tvärtom en betydelsefull faktor i samhällsomvandlingen. Den nya socialistiska människan skulle adlas genom konsten i stället för att förvekligas genom religionen. Med hjälp av den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier kring sociala fält visas hur Lidforss genom att angripa ledande borgerliga tidningar och publicister skapade sig och Arbetet en allt starkare position inom det publicistiska fältet. Texten kompletteras med en serie grafiska figurer som illustrerar kampen inom det litterära fältet under Lidforss tid. Han angrep de ledande borgerliga kritikerna, och genom sina ofta fräna insatser medverkade han till att inte bara Strindberg och Fröding utan också de unga skånska författarna kom att ses som lierade med arbetarrörelsen. Lidforss litteratursmak kom att uppfattas som ett alternativ till den borgerliga smaken, och skönhetsdyrkan kom faktiskt på modet bland svenska socialister. Avhandlingen innehåller utförliga resonemang kring Lidforss och den skånska skolan, vilken uppfattas som influerad av symbolismen och ses som en framåtpekande litterär rörelse, något av ett avantgarde. Den står i motsättning inte endast till den konst som gynnas av den vid denna tid ytterligt konservativa Svenska Akademien utan också till det allt mer dominerande nittitalet. Lidforss angriper alltså inte endast Carl David af Wirsén utan även Oscar Levertin och, särskilt efter Levertins död 1906, Verner von Heidenstam och Fredrik Böök. I boken ges talrika men varierade exempel på att Lidforss inte så sällan bedömer litteratur efter dess användbarhet i den socialistiska kampen. Han hyllar litteratur som han menar ger en sann och därmed avslöjande bild av det avskydda kapitalistiska samhället, och författare som öppet visat sympati för arbetarrörelsen får beröm för detta. Uttalad tendens i de skönlitterära verken finner han dock mindre önskvärd. Han erkänner att kampdikt kan vara nyttig men anser att konstens kvalitet ofta dras ned om den medvetet ställer sig i politikens tjänst. Den kampdikt han berömmer i sina recensioner är den han finner äkta och sprungen direkt ur hjärtat. Men Lidforss deklamerar gärna dikter i politiska sammanhang. Det blir då snarast själva framförandesituationen som ger dikterna deras tendens. Att man finner sympatier inte bara för symbolism utan också för dekadenta skildringar ännu hos socialisten Lidforss hänger samman med att skildringarna av hjältarnas vantrivsel i hans ögon avslöjar det kapitalistiska samhällets avigsidor. Dock varnar han för programmatisk pessimism, eftersom han menar att litteraturen inte borde göra människorna missmodiga utan i stället styrka dem i deras nödvändiga kamp för en bättre framtid. Lidforss såg visserligen pessimistiskt på människans situation under kapitalismen, men han trodde desto starkare på det kommande socialistiska samhället. Inte minst skulle konstnärernas villkor bli drägligare där, trodde han. En omfattande avdelning handlar om Lidforss mångåriga konflikt med författaren K. G. Ossian-Nilsson, som under en period var ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Här hävdas att osämjan inte främst var av personlig karaktär, som tidigare ansetts, utan att den bottnade i ideologiska och politiska meningsskiljaktigheter. Ossian-Nilsson tycks ha drömt om att bli en ny Engelbrekt. Han trodde att han genom en personlig insats skulle kunna rädda landet från förfall, och det var inte minst därför som han engagerade sig så hårt i arbetarrörelsen. På 1920-talet reste han runt i Sverige och höll entusiastiska föredrag om sina resor i Mussolinis Italien, och mot slutet av årtiondet deklarerade han stolt att hans "åskådning i ungdomen med dess antiklerikalism, hjälte- och ledardyrkan och patriotism [skulle] kunna betecknas som en nationalsocialism före nationalsocialismen". Den sista stora avdelningen behandlar Strindbergsfejden, vilken får en utförlig presentation. Lidforss inlägg i fejden sätts in i sitt sammanhang, och det framgår då att hans insats var viktigare för opinionsbildningen än man hittills trott inom forskningen. I detta fall såg samtiden situationen klarare, exempelvis när den borgerliga pressen noterade att det var "socialisterna med professor Lidforss i spetsen" som numera stödde Strindberg. Samtidigt undvek Lidforss att ensidigt skriva in Strindberg i arbetarrörelsens delfält. I stället såg han honom som en litterär storhet över partigränserna. Det viktiga budskapet blev att Strindberg och ingen annan var Sveriges främste diktare, och detta trots alla hans förvillelser och kanske orättvisa angrepp. Här som ofta annars har eftervärlden gett Lidforss rätt. Avhandlingen innehåller en del samtida illustrationer, bland annat några tidigare ej uppmärksammade teckningar av lundakonstnären Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Slutligen finner man också en förteckning över Bengt Lidforss artiklar i Arbetet och andra tidningar, sammanlagt 788 stycken. Nyckelord: publicistik, litteraturkritik, litterärt fält 1880–1911, avantgarde, tidig svensk arbetarrörelse, antisemitism, Strindbergsfejden, Pierre Bourdieu, Anna Branting, Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Ola Hansson, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, K. G. Ossian-Nilsson, August Strindberg, Carl David af Wirsén