Medier & fetma : en analys av vikt

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Övervikt är ett av vår tids största hälsoproblem, kanske till och med det största. Det finns de som menar att redan idag utgör övervikt globalt sett en viktigare orsak till sjukdom än undernäring och infektionssjukdomar. Framtidsscenariot beskrivs som alarmerande. Folk kommer att i en tidigare aldrig skådad omfattning insjukna i överviktens följdsjukdomar. Medierna har en viktig roll när det gäller att förmedla kunskap om övervikt till allmänheten. Rapporteringen om övervikt har betydelse för allmänhetens uppfattningar om och ställningstaganden i denna hälsofråga. Det är därför angeläget att studera hur medierna behandlar överviktsämnet eftersom det kan komma att påverka befolkningens hälsoutveckling och därmed även samhällets utveckling. De två frågor som avhandlingen huvudsakligen kretsar kring är: Hur ser mediernas rapportering om övervikt ut? och Vilka konsekvenser kan denna rapportering få för allmänhetens uppfattningar om övervikt? Studien består av innehållsanalyser av fyra dagstidningar, Dagens Nyheter, Helsingborgs Dagblad, Västerbottens-Kuriren samt Aftonbladet, under en femårsperiod, 1997–2001. Sammanlagt analyseras ca 2000 artiklar. En viktig slutsats från undersökningen är att övervikt är ett undervärderat samhällsproblem i de studerade dagstidningarna. Med tanke på hur många människors liv och hälsa som är hotade av övervikt och fetma är det förvånansvärt att ämnet inte får mer utrymme i nyhetsrapporteringen. Överviktsämnet är sällan förstasidesstoff under den analyserade perioden. Materialet består av en förhållandevis hög andel små artiklar och få opinionsbildande artiklar. Det är därmed kanske inte så konstigt att allmänheten hittills har trott att de största hoten för svenska folkets hälsa är bland annat narkotika, aids och våld, då rapporteringen om dessa hälsorisker är betydligt mer omfattande än exempelvis överviktsrapporteringen. En möjlig konsekvens är att varken allmänheten, det politiska etablissemanget eller ens medierna själva uppfattar övervikt som en särskilt allvarlig hälsorisk. Studien visar dock att alarmeringsgraden har stigit under undersökningsperioden. Andelen lugnande artiklar har parallellt härmed minskat. Detta kan vara ett tecken på att ämnets journalistiska värdering är på väg att förändras. Intressant nog är det inte i kvällspressens representant i undersökningen (Aftonbladet) som vi finner de mest alarmerande artiklarna, utan i morgonpressen. Kvällspressen kritiseras ofta för sin överdrivna alarmering i olika frågor; när det gäller övervikt levererar Aftonbladet dock till stor del hoppingivande och lugnande besked. Övervikt är liksom kvällstidningsläsningen starkt klassrelaterat. En tentativ förklaring kan därför vara att Aftonbladet inte i onödan vill stöta bort eller oroa sina läsare. Statistiskt sett torde nämligen Aftonbladets läsare i större utsträckning vara drabbade av övervikt än dess ”icke-läsare”. Två perspektiv på övervikt dominerar rapporteringen, nämligen övervikt som en hälsorisk respektive ett kosmetiskt problem. Övervikt gestaltat som en hälsorisk är den numerärt överlägsna representationen i textmaterialet. I nästan lika stor utsträckning definieras övervikt trots det som ett skönhetsproblem. När övervikt framställs som en hälsorisk är det ofta en bisak i rapporteringen. Ämnet avhandlas i små artiklar eller omnämns i förbigående. Informationen som ges i samband härmed presenteras dessutom allt för ofta på ett svårtillgängligt eller obegripligt sätt. Det kosmetiska perspektivet däremot breder ut sig över flera tidningsspalter och sällskapas av uppseendeväckande rubriker samt illustrationer som lockar till läsning. Artiklarna har ett större underhållningsvärde och därmed ökar möjligheten till att denna slags rapportering inte bara uppmärksammas utan också memoreras. Materialet kännetecknas i sin helhet av motsägelsefullheter av olika slag. Det är förvisso intressant att det finns olika berättelser och sätt att se på övervikt, men det kan skapa svårigheter för läsarna och göra dem rådvilla. Materialet är så motsägelsefullt att individen kan fritt välja utifrån sina egna intressen, preferenser och förändringsbenägenhet de budskap som han eller hon ska ta till sig och vilka som ska lämnas därhän. En tänkbar konsekvens av detta är att de redan sunda individerna uppmärksammar nyheter som bekräftar att de handlar rätt, medan de som har en mindre sund livsstil tar till sig budskap som ligger i linje med deras agerande, och som bekräftar att deras levnadssätt inte är så farligt. Man kan därmed också anta att individens hälsobeteende förändras ringa eller förblir status quo. Rapporteringen om övervikt och fetma har en tydlig genusdimension. För det första beskrivs övervikt huvudsakligen som ett kvinnligt problem. För det andra gestaltas den kvinnliga och den manliga övervikten diametralt olika i texterna. Toleransen för övervikt varierar beroende på vem som bär på den. De feta männen har vi överseende med, medan vi äcklas och tar avstånd från de feta kvinnorna. En bild som också framträder i rapporteringen är att kvinnor går ned i vikt för sina mäns skull, för att bli snyggare och attraktivare, medan männen går ned i vikt för sin egen skull och för sin hälsas skull. Kvinnan framställs också ha så mycket mer att vinna på att gå ned i vikt jämfört med mannen. Dessa mycket vinklade gestaltningar av kvinnors respektive mäns övervikt kan ge upphov till både vanföreställningar och fördomar hos läsarna. Därtill representeras kvinnorna och männen på ett stereotypt men också förlegat sätt. Kvinnan kopplas till den privata sfären med ansvar för hem, barn, uppfostran, släktrelationer, familjens dagliga kostintag samt mannens trivsel och välmående. Männens ansvar och engagemang går inte i hemmets riktning utan männen blickar istället utåt mot det offentliga, det vill säga arbetslivet, kollegor och kamratumgänge. På så vis bidrar dagspressen till att den etablerade könsordningen lever vidare. Vad som är viktigt att föra fram är att både medicinare och journalister har ett ansvar när det gäller att informera om övervikt och dess risker. Båda har en pedagogisk roll att leva upp till. Studien visar dock att de två i viss mån misslyckas i denna pedagogiska gärning. Bägge parterna misslyckas med att formulera begripliga och för individen relevanta och användbara budskap. Överviktsproblematiken är ett alldeles för allvarligt hälsoproblem för att behandlas så som det görs i dagstidningarna. Här finns med andra ord en tydlig kommunikativ utmaning. Frågan är om någon och i så fall vem som kommer att anta den.